Kulfångssand, bullervall & död hand
"Skall försvaret, som lämnat ön, få diktera villkoren för en sund samhällsutveckling?" undrar signaturen Ragnarök med anledning av svårigheter att få bygga nytt och och ansluta fastigheter till VA-nätet i närheten av Tofta skjutfält.
Tofta skjutfält har brukats i hur många år?
Ett hundra år?
Försvaret har där systematiskt smutsat ner med, brännolja, smörjolja, bensin, järnskrot, ammunition, krut, fosfor och andra kemikalier för att inte tala om alla blindgångare.
Verksamheten på skjutfältet skapar buller och buller stör boende i omgivningen. Så har skett sedan urminnes tider med de närboendes goda minne. Vi vill ju dessutom att militären skall stå väl rustade när den lede fienden kommer. Således borde militären få fortsätta att öva i hundra år till. Eller?
I moderna tider skall det sättas gränser för vad som är tillåtet och inte och det har man i det här fallet gjort genom att upprätta bullerzoner som sträcker sig långt in över privat mark norr om Tofta skjutfält. Gränsvärdet är 90 dBC, högre ljud får medborgaren inte utsättas för när pangandet pågår.
Det är inte mycket att säga om det, annat än att vi naturligtvis är tacksamma för dagens myndigheter och deras plötsliga omsorg för sina medborgare.
Problemet är bara det att idag riskerar militären att överskrida dessa 90 dBC inom bullerzonen med påföljden att man skulle kunna få klagomål från den uppmärksamme medborgaren som naturligtvis bär på en egen decibelmätare. För att råda bot på denna uppenbara risk att bli klagad på har militären erbjudigt sig att bygga en bullervall på skjutfältet. Denna bullervall är tänkt att utformas så att ljudnivåerna inom bullerzonen inte skall överstiga de gränsvärden som är satta.
Vad är då problemet?
Jo, i allas omsorg för de boende kommer vederbörande i kläm och kan inte forma sitt eget väl och ve utan inblandning av välmenande myndighetspersoner. Så får till exempel inte en fastighetsägare som bor inom det så kallade militära utredningsområdet något kommunalt vatten och avlopp. Ej heller får vederbörande stycka sin tomt för att bygga nytt i mening att bosätta sig permanent. Man har plötsligt blivit livegen på grund av risken att någon gång bli utsatt för buller som överstiger det magiska 90dBC.
Men, om Länsstyrelsen godkände försvarets ansökan om att få bygga sin bullervall skulle saken komma i en helt annan dager. Då skulle de boende i området per automatik få samma medborgerliga rättigheter som vilken annan fastighetsägare som helst boende i ett stadsplanerat område.
Länsstyrelsens avvisan till Försvaret, avseende bygget av bullervallen, stödjer sig som jag förstår bland annat på att de kulfångsmassor som idag finns lagrade utanför Visby skulle vara svagt kontaminerade av bly från alla kulor som fångats upp av sanden. Risk för urlakning av bland annat bly finns således.
Om nu någon urlakning av bly från kulfångsmassorna skulle ske till omgivande natur är det då inte bättre att massorna får forma en bullervall inom det redan nedsmutsade skjutfältet än att massorna ligger där de ligger? Med rätt hantering och med rätt byggteknik kan eventuell urlakningen av massorna dessutom begränsas till ett minimum. Där de ligger idag gör de ingen nytta.
En tjänsteman på Länsstyrelsen i Visby har verbalt till undertecknad meddelat att man från myndighetens sida inte längre ser kulfångsmassorna som ett problem. Det vill säga att materialet nu mycket väl duger som byggmaterial till den tänkta bullervallen! Massorna utgör alltså inte längre ett miljöhot.
Mot bakgrund av ovan förda resonemang rörande Tofta skjutfälts miljöstatus kan jag personligen inte se att kulfångsmassorna, som avses nyttjas till en bullervall, nu på något sätt ytterligare skulle kunna försämra miljön på skjutfältet. Däremot finns nu plötsligt möjligheten att lösa framtida bullerproblem inom det så kallade militära utredningsområdet på Ygne. En möjlighet som samtliga inblandade myndigheter omgående borde ta till sig.
Undertecknad vet att försvaret i detta nu arbetar på en ny ansökan till Länsstyrelsen i hopp om att denna gång trycka ut sig så tydligt och juridiskt korrekt som möjligt. Denna information har lämnats per telefon till undertecknad av en överstelöjtnant på Amf1 Berga. Vederbörande gör också helt klart att försvaret inte har någon som helst avsikt att frivilligt lämna Tofta skjutfält därhän.
Med en ny bullervall på övningsfältet skulle staden äntligen kunna förverkliga den stads- och detaljplan för Ygneområdet som ligger för beslut och fastighetsägarna skulle få tillbaks sina medborgerliga rättigheter. Dessutom skulle hemvärnet få fortsatt förtroende att öva sina färdigheter.
Således tre fugor i en smäll! Vad väntar vi på? Kan det möjligen vara så att Länsstyrelsen helt enkelt inte vill ha kvar någon militär verksamhet över huvud taget på Tofta mot bakgrund av att försvaret redan har två skjutbanor med erforderliga tillstånd på ön.
Dessa frågor har hamnat i långbänk trots att alla man talar med säger sig prioritera frågorna.
Vad vi talar om är övergripande politik och miljöfrågor av stor betydelse för staden och kommunens innevånare.
Skall försvaret, som lämnat ön, få diktera villkoren för en sund samhällsutveckling?
Ragnarök
Ett hundra år?
Försvaret har där systematiskt smutsat ner med, brännolja, smörjolja, bensin, järnskrot, ammunition, krut, fosfor och andra kemikalier för att inte tala om alla blindgångare.
Verksamheten på skjutfältet skapar buller och buller stör boende i omgivningen. Så har skett sedan urminnes tider med de närboendes goda minne. Vi vill ju dessutom att militären skall stå väl rustade när den lede fienden kommer. Således borde militären få fortsätta att öva i hundra år till. Eller?
I moderna tider skall det sättas gränser för vad som är tillåtet och inte och det har man i det här fallet gjort genom att upprätta bullerzoner som sträcker sig långt in över privat mark norr om Tofta skjutfält. Gränsvärdet är 90 dBC, högre ljud får medborgaren inte utsättas för när pangandet pågår.
Det är inte mycket att säga om det, annat än att vi naturligtvis är tacksamma för dagens myndigheter och deras plötsliga omsorg för sina medborgare.
Problemet är bara det att idag riskerar militären att överskrida dessa 90 dBC inom bullerzonen med påföljden att man skulle kunna få klagomål från den uppmärksamme medborgaren som naturligtvis bär på en egen decibelmätare. För att råda bot på denna uppenbara risk att bli klagad på har militären erbjudigt sig att bygga en bullervall på skjutfältet. Denna bullervall är tänkt att utformas så att ljudnivåerna inom bullerzonen inte skall överstiga de gränsvärden som är satta.
Vad är då problemet?
Jo, i allas omsorg för de boende kommer vederbörande i kläm och kan inte forma sitt eget väl och ve utan inblandning av välmenande myndighetspersoner. Så får till exempel inte en fastighetsägare som bor inom det så kallade militära utredningsområdet något kommunalt vatten och avlopp. Ej heller får vederbörande stycka sin tomt för att bygga nytt i mening att bosätta sig permanent. Man har plötsligt blivit livegen på grund av risken att någon gång bli utsatt för buller som överstiger det magiska 90dBC.
Men, om Länsstyrelsen godkände försvarets ansökan om att få bygga sin bullervall skulle saken komma i en helt annan dager. Då skulle de boende i området per automatik få samma medborgerliga rättigheter som vilken annan fastighetsägare som helst boende i ett stadsplanerat område.
Länsstyrelsens avvisan till Försvaret, avseende bygget av bullervallen, stödjer sig som jag förstår bland annat på att de kulfångsmassor som idag finns lagrade utanför Visby skulle vara svagt kontaminerade av bly från alla kulor som fångats upp av sanden. Risk för urlakning av bland annat bly finns således.
Om nu någon urlakning av bly från kulfångsmassorna skulle ske till omgivande natur är det då inte bättre att massorna får forma en bullervall inom det redan nedsmutsade skjutfältet än att massorna ligger där de ligger? Med rätt hantering och med rätt byggteknik kan eventuell urlakningen av massorna dessutom begränsas till ett minimum. Där de ligger idag gör de ingen nytta.
En tjänsteman på Länsstyrelsen i Visby har verbalt till undertecknad meddelat att man från myndighetens sida inte längre ser kulfångsmassorna som ett problem. Det vill säga att materialet nu mycket väl duger som byggmaterial till den tänkta bullervallen! Massorna utgör alltså inte längre ett miljöhot.
Mot bakgrund av ovan förda resonemang rörande Tofta skjutfälts miljöstatus kan jag personligen inte se att kulfångsmassorna, som avses nyttjas till en bullervall, nu på något sätt ytterligare skulle kunna försämra miljön på skjutfältet. Däremot finns nu plötsligt möjligheten att lösa framtida bullerproblem inom det så kallade militära utredningsområdet på Ygne. En möjlighet som samtliga inblandade myndigheter omgående borde ta till sig.
Undertecknad vet att försvaret i detta nu arbetar på en ny ansökan till Länsstyrelsen i hopp om att denna gång trycka ut sig så tydligt och juridiskt korrekt som möjligt. Denna information har lämnats per telefon till undertecknad av en överstelöjtnant på Amf1 Berga. Vederbörande gör också helt klart att försvaret inte har någon som helst avsikt att frivilligt lämna Tofta skjutfält därhän.
Med en ny bullervall på övningsfältet skulle staden äntligen kunna förverkliga den stads- och detaljplan för Ygneområdet som ligger för beslut och fastighetsägarna skulle få tillbaks sina medborgerliga rättigheter. Dessutom skulle hemvärnet få fortsatt förtroende att öva sina färdigheter.
Således tre fugor i en smäll! Vad väntar vi på? Kan det möjligen vara så att Länsstyrelsen helt enkelt inte vill ha kvar någon militär verksamhet över huvud taget på Tofta mot bakgrund av att försvaret redan har två skjutbanor med erforderliga tillstånd på ön.
Dessa frågor har hamnat i långbänk trots att alla man talar med säger sig prioritera frågorna.
Vad vi talar om är övergripande politik och miljöfrågor av stor betydelse för staden och kommunens innevånare.
Skall försvaret, som lämnat ön, få diktera villkoren för en sund samhällsutveckling?
Ragnarök
Skriv ut
Tipsa en vän
Länka
Sök & Arkiv
